jag vet inte vad som känns bäst: att inte smsa E eller att göra det?

För jag vet att när jag smsar så får jag svar, han är gullig och allt känns bra. men så fort jag inte smsar gör inte han heller det. förut kunde jag få små sms, även om det bara stod "vad gör du?" så var det ändå ett sms från honom. nu får jag inte sånt längre.

jag tänkte inte rabbla upp "jag är inte värd det" osv, för det har jag gjort så många gånger. men jag tror inte att Gud vill att jag ska träffa någon jag tycker om. är jag för krävande? var avståndet för jobbigt? varför slutade han helt plötsligt prata med mig?  var jag inte värd det?

det är väl nu jag borde inse. fatta. förstå. han vill inte prata med mig, för då skulle han hört av sig. han sitter inte och väntar på ett sms varje dag som jag gör. han bryr sig helt enkelt inte. för han har det bra ändå. jag var bara en liten period av hans liv, han minns det säkert knappt medan jag ältar dag ut och dag in vad jag gjort för fel. vad jag kunde gjort annorlunda för att han skulle tycka om mig.

jag minns så tydligt när vi låg i hans säng, hur han viskade sötnos i mörkret och jag kunde inte sluta le. hände det verkligen mig? låg någon, som var nykter, i en säng, brevid mig och kallade mig sötnos? varför tog jag inte vara på tiden bättre? det kan ha varit den finaste tiden jag haft. den bästa. varför kysste jag inte honom en extra gång innan han försvann? varför lät jag allt rinna ut i sanden? varför slutade han höra av sig?

jag är så trött på att överanalysera allt. att jag minns allt. jag önskar att det bara gick över. att jag inte höll fast så jävla hårt i allt som jag tycker om. att jag bara var en sån som kunde ge upp hur lätt som helst, gå vidare utan att bry mig. men jag kan inte. jag saknar honom. han bryr sig inte längre.

en sak jag lärde mig var iallafall: people always leave.