Ikväll har jag pratat en hel del med E, mest om normala saker. Som hur han mår och hur jag mår och lite annat sånt där. Men det är skönt att prata med honom. För även om det bara är en liten sak som han skriver, så ler jag. Ler så hela ansiktet gör ont. För jag antar... att jag tycker om honom, mer än vad jag egentligen vill inse. För det gör så ont då. Ont för att det antagligen aldrig skulle kunna fungera, hur mycket jag än skulle vilja. Ni vet, man brukar säga "ju högre upp man kommer desto längre ner till botten har man och ju högre upp man är desto ondare gör det" och det är ungefär så det känns.

Jag är rädd. Rädd att jag ska få lika ont i hjärtat som med Mr X. Jag är rädd. Livrädd, eller dödsrädd. Kalla det vad man vill. Hur många gånger klarar man av att ha så ont att det känns som det vore lättare att bara ta en kniv och skära ut hjärtat? Att det gör så ont att det känns som själen inte får plats. Att gråta tills det känns som tårarna tar slut fast det alltid kommer nya.

Jag vet helt ärligt inte om jag klarar det igen. Jag mår just nu så dåligt i mig själv så jag har inte kraften att behöva må dåligt över någon annan. Men jag antar, att han är en del av det som gör att jag mår lite bättre - och tvärtom när vi inte hörs. Jag antar att det är så. Men, det är mitt eget val.

Just nu mår jag bra av att prata med honom. Jag önskar bara att jag vore så modig att jag vågade säga att jag saknar honom, att jag vill ha honom här och ja, det. Det jag egentligen känner. Men det gör jag inte..

Told you.. 62.2 stod det på vågen. Förstår ni hur mycket jag ätit? Från 60 till 62 på någon vecka! Jag är besviken på mig själv.

Hursomhelst. Snart är mitt påsklov slut. Verklighet på måndag igen. Med skola. Inte peppad på livet.