jag andas, vilket innebär att jag lever. men det känns inte som jag lever. jag bara flyter med. jag är i en sån fas. där det känns som jag inte lever, jag bara finns. jag ser allt som bakom en glasruta och kan inte göra något för att förändra det som sker. jag står där, som en åskådare på mitt eget liv.

jag ser hur jag skippar frukosten, går till skolan, äter lunch, åker hem, är ute och går, hetsar, äter godis, väntar på sms utan att få något. allting bara sker. och jag gör ingenting som jag själv vill. jag bara finns.

E verkar vara gone ur mitt liv nu. på riktigt. det suger, och det gör ont. det kommer fortsätta göra ont. som en jävla tumör i hjärtat. jag förstår inte vad jag alltid gör för fel. för nu måste det handla om mig. alla killar som pratar med mig slutar bara.

jag är för ful. jag är för fet. jag hatar mig själv. jag hatar att jag inte gör något åt mitt liv. som jag för övrigt hatar. jag behöver någon. för jag hatar mig själv så mycket att jag behöver någon som tycker om mig. för just nu tycker ingen om mig. jag behöver någon som tror på mig. som älskar mig no matter what. men man kan inte bli älskad om man hatar sig själv, det vet alla.

Men om man inte har någon som älskar en, hur kan man inte hata sitt liv då?