Jag är svag

Jag ger upp (.. igen)

Jag hatar det här

E kan va en av de finaste jag träffat, men jag kan inte hänga kvar i något som inte finns. Jag måste inse att det inte kommer funka. Jag vet att jag sagt det förut, och jag antar att jag kommer skriva det igen. För på något vis gör det ont. Det gör ont för att jag verkligen ville. För att han brydde sig. För att han hörde av sig. Såg mig.

Men inte längre. För han hör inte av sig, svarar knappt när jag skriver. Och varför ska jag behöva kämpa utan respons? Jag måste inse att det inte fungerar. Efter studenten kanske, vad vet jag? Jag vet att han älskar sitt jobb för mycket för att kunna ha ett distansförhållande.

But thats it. Iallafall för nu. Det gör ont. Jag vill egentligen inte bry mig. Men jag gör det ändå. Det här är mitt sätt att bearbeta det. Så förvänta er skittråkiga känsliga inlägg om E. För det kommer säkert att komma. Jag hoppas ni kan förlåta mig för det.

Angående vikten.. Ja, jag vägde mig inte imorse. Vågade (våg - vågade, haha) helt enkelt inte. Men nu efter middagen (och apelsiner till frukost och lunch i skolan..) så väger jag 62.7 Så jag hatar mig själv lite. Men nu ska jag gå och sola, och ta en promenad. Varför är det så svårt för mig att hålla mig motiverad?