Jag förstår inte vad som hände. Jag förstår inte varför allt gick så fel. Jag förstår inte vart du tog vägen. Jag vet att du har det jobbigt, jag vet att du mår dåligt. Cuz' you told me. Däremot vet jag inte vad du vill att jag ska göra. Vad tycker du att jag ska göra? Säga?

Första gången jag träffade dig var 2007. Du visste vad du ville och många kan säkert påstå att du verkar bitchig, lite stilen "du får tycka vad du vill så länge du tycker som mig". Jag vet att jag tyckte det första gången jag träffade dig. Men så fort man pratat så insåg man att du var en glad, skämtsam tjej med drömmar och självförtroende. Att vara med dig var som att vara med sig själv. Du hade en sån varm personlighet.

Sen träffade du honom. Så länge allt var bra mellan er så var du den där personen som jag lärde känna. Men i somras började en period när du inte var den här personen längre. Sen var det som en berg- och dalbana. Vi träffades inte så ofta, men vi pratade i stort sett varje dag ändå.

När det var dåligt för er så försvann du och du blev en person som var paranoid, en person som ringde honom 30 gånger för att han inte svarade på ett sms. Du blev arg, vilket gick utöver andra. Vilket i många fall är förstårligt. Men ditt självförtroende försvann sakta men säkert.

Sen försvann han. Han lämnade dig. För att du inte var du. Du va inte längre personen han blev kär i. Han var inte längre kär. Du föll. Jag vet att du sa att om han lämnar dig klarar du det inte. Då tar du livet av dig. Du kan inte längre stå på dina egna ben utan honom. Du sa det, och jag blev så förvånad. För när jag lärde känna dig hade du så starka ben. När du va du, och inte du.

För inte länge sen satt du i min säng och sa att du fått självmordstankar. Jag grät. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Jag blev rädd. För jag vet att du skulle våga, för du vågade allt. Även negativa saker. Men jag vet inte längre vem du är. Eller vad du vågar.

Jag vet inte längre vad jag ska göra, för jag känner inte dig. Och jag vet inte vad du vågar eller vill. För vi pratar inte. Vi "bråkade" på nyårsafton för att jag är ledsen. Jag vill ha tillbaka dig. Jag saknar DIG. Och jag är rädd att du aldrig kommer tillbaka.. 

Vi kommer aldrig bli dem vi va. Vi kommer antagligen aldrig kunna bli som vi var. Och jag är så rädd att förlora dig att jag inte längre vågar prata med dig. För jag är rädd för den dagen du inte längre svarar. För att vi bråkar. Jag vill aldrig ha den dagen, så jag vågar inte fixa det heller. Jag hatar att jag alltid måste höra av mig, för jag är lika rädd varje gång för hur du ska svara.

Jag hatar att jag förlorar dig bit för bit, pga att du försvann. Jag saknar dig. Oss. Som vi va för ett halvår sen. Eller mindre.

Smutsig

Fan också

Det här skulle ju gått bra

Bättre lycka imorgon

Go'morron!

Ska snart röra mig till jobbet och jobba 10-18, känns väl inte super kul men a woman got to o what a woman got do to. Inga roliga arbetskamrater idag heller, bara surkärringen och skvallerkärringen. Fan också. Men dagen går nog rätt fort när man har gjort allt. Mycket nya vikarier som jag inte känner heller, kanske kan lära känna någon ny prick.

Morgonen började med 60.4 precis som igår, och det är rätt bra med tanke på att jag tryckte i mig en hel chokladtomte och några kulor som låg i påsen. Men det kändes bra, för jag har inte varit sugen på choklad på ett tag nu. Så nu har jag hällt i mig en kopp te med honung (börjar bli förkyld - igen) och ätit lite mandlar så nu är jag redo för dagen.

Som sagt - i år tänker jag inte svälta, för jag vet att min kropp blir inte bättre av det. Det kanske går fortare, men jag går upp lika fort igen. Och nu när jag väger 60.4 och har gjort det ett tag, vilket är mindre än på ett år , så tänker jag inte offra det. Jag vill aldrig mer hamna uppe på 69 eller liknande. Men jag har en bra feeling, för jag är mer sugen på tomat och paprika med örtsalt än choklad - vilket nog aldrig har hänt.

Morgonvikten stod på 60.4 imorse. Vilket inte är så högt som jag trodde det skulle vara, vilket kändes bra. Har kört 50 minuter Wii på dansmatta, Vilket var så himla roligt! Alltså, gosh. Kändes inte som 50 minuter. Hade säkert orkat mer, men hade inte tid. :( blir mer imorgon hoppas jag.

Men ja, livet känns bra. På riktigt.

Saker som har hänt sen sist:

- Min vän har hotat att ta livet av sig och sen har hon istortsett sagt upp vänskapen med mig för att jag blev ledsen och började gråta när hon berättade. Jag blev rädd. chockad. jag visste inte vad jag skulle säga. så jag satt tyst på min säng och grät. för jag vet att hon var seriös. och jag vet inte vad man gör i sånna fall. mer än be henne prata med någon. sina föräldrar. en kurator. vad som helst. men hon sa bara att hon behövde tid så skulle de försvinna. men jag vet att det inte försvinner. kom igen, jag blev självmordsbenägen när jag var 13 och tankarna finns fortfarande kvar ibland efter 7 år. det försvinner inte av sig själv. man måste bearbeta. nu svarar hon inte på sms eller facebookchatten trots att jag skriver. jag vet att hon läser, jag är inte blåst.

- första året jag har en riktigt bra nyårsafton! inga tårar, inga bråk (t.o.m. Mr X och jag höll sams).

- jag och Mr X hade deeptalk där han bad om ursäkt för att han sårat mig så många gånger, och att han ångrar att han aldrig satsade mer på mig. För jag var hela hans värld.

- jag fick galet många komplimanger för mina bröst. tack hm för bra push-up's.

- min psoriasis är fortfarande överallt. kliar, och det suger. me om tre veckor ska jag till hudläkarn, håll tummarna att det kan försvinna.

- jag vägde inte 59 på nyårsafton. MEN, jag fäller inga tårar för det. för på måndag ska jag börja med mitt hälsosammare liv. kommer skriva en lista om vad som gäller. det här kommer bli bra.

Det här kommer bli ett grymt år! Jag fyller snart 20 och allt känns bra. Just nu i denna sekund saknar jag E, men det börjar släppa. Allt går framåt. Nu lever vi livet. Man lever bara en gång, vi har inte tid att slösa bort tiden.