Tack för dina fina ord, POOS..

så var det slut. slut på veckan. slut på tiden hos finaste.

det här suger. på riktigt. jag vill verkligen inte hem. inte alls.

blöh, jag höll på att börja gråta innan jag klev på tåget.

men förhoppningsvis ses vi snart igen. snart. mycket snart.

Jag insåg förut att det är så värt det.

Jag får bli ledsen se om det är så.

Nu ska jag bara njuta av att jag känner honom

Hålla hans hand lite extra, ta in orden han säger.

Igår insåg jag hur mycket jag tycker om honom. Igår när vi låg i hans säng så pussade han mig i nacken så jag vände mig om så vi låg ansikte mot ansikte. Han log och jag frågade om allt var bra. Han drog mig lite närmare och viskade "ja, du är ju här, min favorittjej".

Hjärtat hoppade över ett slag. Jag bara låg där. Visste inte vad jag skulle säga eller göra. Så jag log.

Om jag är villig att chansa, om jag tar chansen så har jag 50% chans att lyckas. 50% chans att misslyckas. Men han valde trots allt att vara med mig. Iallafall just nu. Det är vad som räknas nu. Nu. Hihi.

--

Bara för att ta en uppdatering om maten. Ähh.. Äter typ ingenting medan han jobbar, sen är det middag och sådär. Så det går inte direkt bra. Jag måste skräpa mig. För ju snyggare jag är - desto större chans är det att han vill stanna.

När jag kommer hem igen ska jag börja med att göra veckoschema, tror jag. Jag önskar bara att bajssnön försvann. Det är mycket mysigare att ta sig ut då. Än nu. Men jag ska bli smal och fin för fina pojken.

Jag står inför ett dilemma

Jag är inte kär - men jag tycker om honom.

Otroligt mycket. Det känns så lätt.

Jag har kul med honom, jag trivs.

På ett sätt som jag inte gjorde med Mr X.

MEN..

Han bor här. Och inte jag

Det blir isåfall ett jävla distansförhållande

Jag vet att jag skulle klarar det om jag ville

men jag skulle nog vara nojig 99% av tiden

Jag litar på honom. Det gör jag.

Men det är ändå jobbigt. Jag önskar att avståndet inte var så stort. För hur ska jag kunna veta att han inte gör någonting med någon annan? Det är något med honom som gör att jag egentligen är villig att chansa, men jag är fortfarande rädd att bli sårad. Hur ska man veta? Hur ska man veta om man ska chansa?

Jag vet inte hur jag ska göra. Jag vill inte backa ur helt. För jag tycker om honom. Men jag vill inte ha något halvt heller. Jag vill ha seriöst. Ni vet, "facebook-seriöst" (ni vet "åh, jag såg det på facebook"-seriöst..?) Alltså, inte för att jag behöver visa hela världen. Men jag VILL visa hela världen att jag tycker om en sån här underbar människa.

Hur gör man? Jag vill att han ska förstå - samtidigt som jag inte är redo att ta det vi har till ett förhållande än. Jag vill lära känna honom. Just nu skulle jag vilja kalla honom pojkvän. Jag vill pussa honom öppet på stan. Jag vill.. Men jag vågar inte ta det steget. Inte än.

Jag vågar inte prata med mina vänner, för de säger bara att jag ska lyssna på mitt hjärta. Men när hjärtat inte vet? Vad gör man då? Jag behöver någon slags .. vägledning. Någon slags hjälp. Jag vet ju inte själv. Jag.. jag vet inte.

Det här är ordbajs så det sjunger om det. Men det är såhär jag tänker just nu. När jag ligger i hans säng, luktar på kudden som luktar som honom, saknar honom. Jag vill bara att han ska öppna dörren och säga hej på det sättet bara han kan.

Jag känner mig helt förvirrad.

Jag vet inte egentligen vad jag vill skriva

jag har ingenting vettigt att säga.

Jag trivs så bra här - jag vill inte hem.

(och han hade inte legat med den där tjejen som jag trodde. YES! han sa att hon var tjock också, mohaha)

Det här skulle kunna vara "the time of my life"

Jag umgås med någon som jag tror kan vara världens finaste och ändå känns livet segt. Surt. Sorligt. Visst, jag ler och skrattar när jag är med honom, men det räcker att han lämnar rummet och då känns det tomt igen. Hur blir det då när jag åker hem? Varför utsätter jag mig för det här?

Varför river jag inte muren?

Visar vem jag är och hoppas på det bästa?

Varför känns det som att jag inte tillåter mig att njuta för att jag är rädd att bli sårad?

Jag är så jävla rädd. Så jävla rädd för att gråta över en kille. Men chansar jag inte, så får jag inte heller veta vad som skulle kunna hända? Den här killen är så långt ifrån Mr X så det är inte sant (förutom med alkoholen..) men ändå är jag rädd att han ska göra som Mr X.

Den här killen visar att han tycker om mig. Han presenterade mig för hans vänner. Bara med mitt namn, men det räckte. Jag är rädd att han känner sig pressad att han måste göra det. Men ändå, han fick mig att sitta i hans knä, han pussade mig inför ALLA, han väckte mig klockan fem för att han ville pussa mig. Det är så mycket annorlunda.

.. men jag är fortfarande rädd för att lita på honom. för jag är fortfarande rädd att han ska såra mig.