Min dator är trasig :[ that's why jag inte har hört av mig. Jag har saknat att skriva! Även om det bara är sen i torsdags jag inte skrivit. Det här blir som en del av ens liv, även om ingen vet om det, så känns det. Det är skit skumt. 

Hur som helst, i mitt liv händer inte mycket. Jag går på promenader (minst en timme varje dag) och äter lika mycket godis. Trots det har jag gått ner till 61.7, och detta är alltså efter både cola, chips, glass och snickers. Det är ju lite trevligt. På måndag ska jag sluta. Och jag ska promenera ännu mer. Man börjar konstigt nog se mina nyckelben mer nu än tidigare. Jag ÄLSKAR det. Jag älskar nyckelben!

Hur går det för er? Går det bra? Mår NI bra? :)

E hörde faktiskt av sig på torsdagskvällen, tro det eller ej. Men han försvann lika fort som han hörde av sig. Men, ja, jag vet inte. Tänkte smsa honom lite senare. Jag vet inte. Jag klarar mig ju utan honom, men han är så jävla snygg (och snäll och har typ allt) men vi hittar ju ändå ingen tid för varandra.. Tyvärr. :/

jag andas, vilket innebär att jag lever. men det känns inte som jag lever. jag bara flyter med. jag är i en sån fas. där det känns som jag inte lever, jag bara finns. jag ser allt som bakom en glasruta och kan inte göra något för att förändra det som sker. jag står där, som en åskådare på mitt eget liv.

jag ser hur jag skippar frukosten, går till skolan, äter lunch, åker hem, är ute och går, hetsar, äter godis, väntar på sms utan att få något. allting bara sker. och jag gör ingenting som jag själv vill. jag bara finns.

E verkar vara gone ur mitt liv nu. på riktigt. det suger, och det gör ont. det kommer fortsätta göra ont. som en jävla tumör i hjärtat. jag förstår inte vad jag alltid gör för fel. för nu måste det handla om mig. alla killar som pratar med mig slutar bara.

jag är för ful. jag är för fet. jag hatar mig själv. jag hatar att jag inte gör något åt mitt liv. som jag för övrigt hatar. jag behöver någon. för jag hatar mig själv så mycket att jag behöver någon som tycker om mig. för just nu tycker ingen om mig. jag behöver någon som tror på mig. som älskar mig no matter what. men man kan inte bli älskad om man hatar sig själv, det vet alla.

Men om man inte har någon som älskar en, hur kan man inte hata sitt liv då?

Jag är svag

Jag ger upp (.. igen)

Jag hatar det här

E kan va en av de finaste jag träffat, men jag kan inte hänga kvar i något som inte finns. Jag måste inse att det inte kommer funka. Jag vet att jag sagt det förut, och jag antar att jag kommer skriva det igen. För på något vis gör det ont. Det gör ont för att jag verkligen ville. För att han brydde sig. För att han hörde av sig. Såg mig.

Men inte längre. För han hör inte av sig, svarar knappt när jag skriver. Och varför ska jag behöva kämpa utan respons? Jag måste inse att det inte fungerar. Efter studenten kanske, vad vet jag? Jag vet att han älskar sitt jobb för mycket för att kunna ha ett distansförhållande.

But thats it. Iallafall för nu. Det gör ont. Jag vill egentligen inte bry mig. Men jag gör det ändå. Det här är mitt sätt att bearbeta det. Så förvänta er skittråkiga känsliga inlägg om E. För det kommer säkert att komma. Jag hoppas ni kan förlåta mig för det.

Angående vikten.. Ja, jag vägde mig inte imorse. Vågade (våg - vågade, haha) helt enkelt inte. Men nu efter middagen (och apelsiner till frukost och lunch i skolan..) så väger jag 62.7 Så jag hatar mig själv lite. Men nu ska jag gå och sola, och ta en promenad. Varför är det så svårt för mig att hålla mig motiverad?

Godmorgon!

Jag vet att jag sagt det förut, och jag har failat lika fort.. MEN, jag känner mig rätt peppad faktiskt. Hade tänkt att gå upp och cyklat imorse, men jag försov mig och nu måste jag bege mig till skolan. Så, jag får försöka orka efter skolan istället. Imorgon ska jag köpa badkort. Så då ska jag gå i baddräkt i simhallen och alla ska se mitt fet, yey.. Men man får se det från den ljusa sidan - om jag tränar och kämpar så kommer jag inte vara lika fet om ett tag.

Tänkte ge matdagboken ett försök till. Jag vet ju att det är bättre, körde alltid matdagbok förut. Men eftersom jag failat så mycket så har jag inte vågat skriva. Men nu ska jag prova igen. Får se hur länge jag kör, haha.

Morgonvikt: 62.1 kg

PIIIIINSAAAAAAAAAAAAAAAAAMT!
Frukost: 1 kopp thé med 1tsk honung. 1 Apelsin.

Lunch: Potatismos, morötter, 1.5 varmkorv, ketchup. Vatten.

Middag: 3 vårrullar, 5 riskakor med smör, 1 twix och 1 påse gott&blandat. 1 apelsin.

Jag kan inte säga annat än PINSAMT! jag skäms. som fan. gick ut och gick i 70 minuter, men det lär ju inte göra någonting. jag skäms verkligen. vart fan km godiset ifrån? o allt. alltså bajs. Bättre imorgon!

Tog en promenad med mamma idag igen, hur skönt som helst alltså! Det är ju superväder.. OCH.. jag ska köpa badkort nu i veckan. Det finns ingenting att skylla på, eller jag ska ha mens, men det finns alltid tamponger.

Det finns ingenting att skylla på längre. Nu kör vi!

Godmorgon..

Sista ledighetsdagen innan skolan  börjar igen, känns inte lika bra. Längtar redan till nästa helg bara för att få slippa, haha. Men det är mindre än 55 dagar till studenten så jag är glad ändå. Men vad händer sen?.. Jadu, det är frågan.

Hursomhelst.. Vågen sa 61.9 imorse. Det var bättre. Inte för att jag skötte mig igår, utan bara för att jag inte vill väga över 62 igen. Måste skärpa mig, men, det är lättare sagt än gjort. PLUS att jag ska egentligen ha mens (funderar iofs på att hoppa över den bara för att jag hatar mens, men.. kanske lika bra att köra).  Men jag ska försöka fixa det :) Får försöka äta frukt.

Ikväll har jag pratat en hel del med E, mest om normala saker. Som hur han mår och hur jag mår och lite annat sånt där. Men det är skönt att prata med honom. För även om det bara är en liten sak som han skriver, så ler jag. Ler så hela ansiktet gör ont. För jag antar... att jag tycker om honom, mer än vad jag egentligen vill inse. För det gör så ont då. Ont för att det antagligen aldrig skulle kunna fungera, hur mycket jag än skulle vilja. Ni vet, man brukar säga "ju högre upp man kommer desto längre ner till botten har man och ju högre upp man är desto ondare gör det" och det är ungefär så det känns.

Jag är rädd. Rädd att jag ska få lika ont i hjärtat som med Mr X. Jag är rädd. Livrädd, eller dödsrädd. Kalla det vad man vill. Hur många gånger klarar man av att ha så ont att det känns som det vore lättare att bara ta en kniv och skära ut hjärtat? Att det gör så ont att det känns som själen inte får plats. Att gråta tills det känns som tårarna tar slut fast det alltid kommer nya.

Jag vet helt ärligt inte om jag klarar det igen. Jag mår just nu så dåligt i mig själv så jag har inte kraften att behöva må dåligt över någon annan. Men jag antar, att han är en del av det som gör att jag mår lite bättre - och tvärtom när vi inte hörs. Jag antar att det är så. Men, det är mitt eget val.

Just nu mår jag bra av att prata med honom. Jag önskar bara att jag vore så modig att jag vågade säga att jag saknar honom, att jag vill ha honom här och ja, det. Det jag egentligen känner. Men det gör jag inte..

Told you.. 62.2 stod det på vågen. Förstår ni hur mycket jag ätit? Från 60 till 62 på någon vecka! Jag är besviken på mig själv.

Hursomhelst. Snart är mitt påsklov slut. Verklighet på måndag igen. Med skola. Inte peppad på livet.