Jag höll på att börja gråta inför min mamma idag.

Enkelt förklarat: Jag satt och åt (fast jag inte var hungrig), mamma kommer in i köket och säger "Såhär jävla tjock har jag nog aldrig varit förutom när jag var gravid med dig. Jag väger förfan 57 kg!"

... 57 kg? Jag väger förfan över 62 (helt garanterat). Hon är två centimeter kortare, fine. Men, det är ändå orättvist. Jag vill också känna mig tjock på 57 kg. För 57 kg är mindre än mig. Och jag är äckligt fet. Jag tar studenten om mindre än 2 månader och jag väger mer nu än för någon vecka sen. BAAAAAAAAAAAAJS!

E skrev btw på msn för en halvtimme sen, frågade hur jag mådde. Lite otippat. Inte hört från honom sen i måndags. Fast han svarade inte när jag hade skrivit. MEN (!) han skrev. Det som är tråkigt är att han inte är iväg på jobb i helgen - vilket betyder att om jag vetat det hade jag kunnat åka dit. Idag. Nu gjorde jag inte det. Ångest. Jag hatar det här...

Har haft ett riktigt öppet samtal med min vän om E

Det kändes bra.

Jag har sagt det förr, men nu saknar jag honom. På riktigt. Har inte hörts sen i måndags. Och jag saknar honom. Jag vill prata med honom. Jag vill ha honom här. Gosh, på riktigt.

men POOS, du gjorde min kväll <3 tack för din kommentar.

Igår gick det inte bra. Inte bra NÅGONSTANS. Jag hetsåt en kladdkaka. Ja, hela. Och kunde säkerligen ha ätit mer. Men, jag hade inget mer. Varken bröd eller någonting. O det är jag tacksam för.

Men därför får jag stå mitt kast - 61.8 kg. Och nu måste jag hejda mig själv. Aldrig över 62 igen har jag ju sagt. Nu är jag påväg dit, men stormsteg och jag vill inte.  Nu längtar jag lite tills skolan börjar igen, för då är det lättare att skippa godiset. Det är skitsvårt att skippa saker när man bara går hemma..

Jaja, idag ska jag träffa en vän. Förhoppningsvis har hon godisförbud. Hon  brukar ha det, och jag brukar vara med på det. Men ibland bryter vi det. Ganska ofta. Men, förhoppningsvis är hon stenhård. För då slipper jag äta :) FÖr jag känner mig själv - jag kan inte säga nej. (svag svag svag svag)

Sitter och tittar på Extreme Home makeover och gråter. Det gör jag alltid till det här programmet. Hur kan man inte gråta när man ser på det? Helt otroligt. Det är så fint. Jag vill också hjälpa människor, göra någonting som har betydelse. Förändra världen för någon.

... nämnde jag att ni är superfina? jag förstår inte hur det kan finnas så bra personer som ni som alltid får mig att känna att världen inte är så världelös, tack för det .. <3

Godmorgon..

Solen lyser och det ger ju lite extra energi, däremot vill jag inte äta. Ställde mig på vågen som jag inte gjort på några dagar och den visade 61.5 Det suger. Jag vill inte väga 61.5, jag vill väga mindre. Men det var väl ingen nyhet?

Har fått skavsår också, så jag ska dra på mig några plåster och sen ska jag väl försöka ge mig ut på en promenad. Ska försöka att inte äta godis nu heller, fast jag åt mycket MYCKET mindre än vad jag brukar runt påsk nu i påsk, så det va ju bra.

Det var väl det. Mår ni bra? :)

just nu gör det ont

riktigt jävla ont

jag vill inte ge upp E, men det känns som det enda rätta. det är inte för att jag förtjänar bättre, det är för att han förtjänar bättre.

Åh, fina fina ni <3 vet ni att ni är fina?

Godmorgon, hoppas ni sovit gott inatt. :) Det.. har inte jag, tyvärr. För mycket att tänka och då kan man inte slappna av och så poff så ligger man och stirrar in i väggen alldeles för länge. Så var det iallafall inatt.

Jag tror jag börjat inse att E och jag aldrig kommer hända. Vi lever för olika liv. För långt bort ifrån varandra. Men han gav mig 10 galet underbara dagar. Dagar som jag är glad att jag fick. För han är en sån bra person.. Visst, skulle han ba "nu kör vi" så skulle jag inte banga, men det känns som att jag måste acceptera att det inte kommer hända. Synd är det..

Det snöade här idag! GALET! Det får inte snöa. Jag blir lack. Dumma snö. Imorgon iallafall ska jag väga mig, och jag väger väl iallafall 62+ som det känns nu. Efter all påskhets. Men det är bara att ta nya tag. Aldrig ge upp. "Fortsätta" kämpa. Till slut lyckas man. Till slut måste man lyckas, och jag tänker fan lyckas.

(nattens inlägg, skit i och läs.. jag behöver bara skriva av mig)

Jag är kanske inte den som i verkligheten bryter ut i tårar för minsta lilla (förutom under pms-period). Jag hatar att gråta in för andra, jag hatar att visa mig svag. Mest för att jag vet att det inte hjälper. När jag smsade min vän när jag mådde lite sämre så fick jag till svar att jag lät gnällig - då lär man sig. Man bygger sin lilla mur.

Problemet är att jag inte är någon bra murare, för min mur bryts ner. Den bryts ner så fort jag är ensam. Typ som nu. Men jag har ingen jag kan vända mig till, för jag vågar inte. Och då blir det nattinlägg som det här.

Jag vet inte ens vad jag vill skriva. För jag har ingen aning själv. Jag behöver bara skriva. Underhålla mig med något. För att glömma lite av det jag har inombords, för att kunna hantera allt som händer.

Är jag verkligen så ful och tråkig att jag inte är värd att göra ett försök med? Varför känns det som att jag är den enda 19åringen i världen som aldrig haft ett förhållande? Varför vill ingen ha mig? Om det inte beror på att jag är ful och tråkig, vad beror det då på? "du har bara inte hittat den rätta än, lis". Men jag kräver inte någon Mr Perfect. Jag är 19 fucking år och jag vill prova ha ett förhållande. Jag vill känna mig lite älskad, jag vill prova. Jag vill vara kär. Besvarad kärlek på riktigt.  Iallafall en stund. Det behöver inte hålla föralltid, jag är fortfarande ung. Varför ger alla upp på mig?

Det känns lite som är jag var 13 år och hade självmordstankar.. Jag förstår inte varför jag finns. Jag förstår inte vad livet har för mening. Har livet en mening? Visst, jag älskar min familj och mina vänner mer än allt annat. Alltså jag vill inte dö. Jag vill bara ha en mening. Jag vill ha ett mål (som jag tidigare pratat om..). Men man kan inte leva sitt liv p.g.a någon annan, man måste väl ändå vilja leva själv?